Ida hade inga planer inför dagen. Hon visste att det var 14 Februari, alla hjärtans dag, men tänkte tillbringa tiden sittandes framför TV:n. 
Allt var bara perfekt. Dock saknade hon någonting, det var Zozan. Det var så ensamt där hemma när hon var själv. Hon orkade inte sträcka sig efter mobilen och ringa henne, så hon lät det vara.
Samtidigt som hon satt i soffan med sin hund Mira i köket hade hon ingen aning om vad Zozan nyss övervägde att göra.

 

Zozan var på väg mot Idas hus med en bukett med blommor och en ask full med chokladhjärtan. Hennes hästsvans svajade när hon gick och hon önskade sig själv all lycka. Hon rundade hörnet mot höger och lutade sig mot Idas staket. Zozan såg in i ett av fönstrerna, lamporna var tända men ingen bil var på tomten.
Zozan höll tummarna och gick in på Idas gård. Hon gick uppför utetrappen och knackade på. Hon väntade en stund men sedan så knackade hon på igen, hårdare. 
Zozan hörde fotsteg och en hand som tog tag i handtaget. Dörren öppnades och där stod Ida, med rufsigt hår och en vit klänning. Ida lade på en gång märke till buketten och asken.
"Hej Zozan", sade hon och vände blicken mot tjejen framför sig. Zozan log. Bara av att se in i Idas ögon fick hennes hjärta att bulta tio gånger snabbare.
"Hej", svarade Zozan och hon började känna hur hon svettades. Ida gjorde ett tecken att de skulle gå in, så de gjorde det. 
Zozan sparkade av sig sina skor och de två vännerna satte sig i köket. Det var tyst ett bra tag. Bara klockans tickande lät.
"De är väl till Albin, antar jag?", frågade Ida och tystnaden bröts medans hon nickade mot Zozans presenter. Zozan log, stort. Kanske skrattade till lite.
"Faktiskt, så.. Är dem till dig", sade Zozan. Hon stirrade in i Idas gröna ögon.
"V..va?", sade hon. Zozan lade fram presenterna på bordet.
"Jag har.. Gillat dig ett bra tag nu och.. varje gång jag ser in i dina ögon.. Inser jag att jag är kär i min vän. Jag vet inte ens om du gillar mig, jag vet inte om du gillar tjejer! Men..", sade Zozan och log mot Ida.
"Jag har alltid hållt det gömt.. För att inte förstöra våran vänskap", fortsatte hon. Zozan lade sin hand på Idas och log. 
"Zozan.. Jag vet inte vad jag ska säga..", sade Ida. Och hon skämtade inte, hon kunde inte få fram ett ord över hur lycklig hon var.

"Du behöver inte säga något, ditt leende visar mer än tusen ord", sade Zozan.
"Ida, vill du bli min valentine?", fortsatte hon.
"Åh, såklart Zozan, såklart!", svarade Ida. De kramade om varandras händer, och åt av chokladen